Till minne av Ole Olin
Ole har spenderat många somrar vid Nanoq och varit med från början när museet började byggas, han har på senare dagar fungerat som museets egna hustomte. Han var en trygg och varm närvaro vid Nanoq och ett stort stöd för personalen. Tack för den tid vi fick med dig Ole, vila i frid.
När Nanoq firade 30 år 2021 så bidrog Ole till vår 30-års bokupplaga med följande minnen från och reflektioner kring Nanoq.
Man lär sig alltid något nytt på Nanoq!
Jag har varit vän med Pentti redan långt innan Nanoq så jag har varit här länge före själva museet blev byggd. Jag bor ju i Sverige, men somrarna har jag alltid varit i Fäboda-viken. När Nanoq börjades bygga så var jag ju ännu i arbetslivet, men alla semestrar kom jag hit och hjälpte till. Sedan när jag blev pensionär år 2001 och hade möjligt att spendera hela sommaren, ca 4 månader i Fäboda, så har jag väl blivit någon sorts sommargårdskarl eller hustomte på museet. Jag hjälper till med bastuvärmandet och klipper gräs, hänger upp tavlor och fixar och grejar. Det är nog få dagar på somrarna som jag inte kommer till Nanoq, om inte annat så kommer jag och säger hej och dricker en kopp kaffe. Jag tycker att det är så roligt att jobba på Nanoq eftersom man lär sig alltid något nytt och det är viktigt för mig att ha något att syssla med på sommaren också.
Jag är nog mycket stolt över Nanoq och det är lite häftigt att se runt omkring sig på området och veta att man har varit med och bygga det mesta som finns här. Jag minns till exempel då när vi byggde huvudbyggnaden var jag vibratorförare när vi gjöt på berget och sen när huset var klart var jag med och gjorde köket inne i huset med min svåger. När vi byggde tunneln till huvudbyggnaden några år senare så skrev vi en lapp med allas namn som var med och bygga och den fäste vi i undertaket. Jag har också varit med och fixat takstolar till cafeterian och varit med att bygga alla andra små byggnaderna också. När vi lagade Henry Rudis stuga så var bommstockarna, som vi använde som väggar för stugan, så sandiga att sågen blev hela tiden utnött och de hamnade slipa sågen flera gånger före vi var färdiga.
En av de knepigaste byggnaderna som ligger nära hjärtat på mig är nog korsun, eller kommandoplatsen, som man kallar den nu. Det var jag och Pentti som gick och tittade på stället och funderade tillsammans hur det borde göras och sen borrade vi fast några plankor och beslöt att ”så här bygger vi” och fint blev det. Ja och ett av roliga minnen är då vi skulpterade isbjörnen som finns på utsidan. Inte visste vi riktigt hur vi skulle göra den, men vi började på ändå. En proffskonstnär såg den och sa att inte ska man göra på det där sättet, det är fel, men det blev nog en isbjörn och där har den varit nu i många år och mår fortfarande bra!
Den sociala samvaron och gemenskapen som vi haft och fortfarande har här vid Nanoq är mycket värd. Vi har jobbat på talko och lagat mat tillsammans, haft fester och mycket skoj. Vi har varit på utfärder till Norge, finska fjällvärlden och runt omkring Jakobstad och gjort utflykter med båten på holmarna näratill. Pentti har varit duktig med att fixa roligt åt oss och sett till att folk som jobbar här mår bra. Jag kommer till exempel ihåg när jag fyllde 50 år och kom från Sverige till Finland för att ha det lugnt på min födelsedag, men Pentti hade lagt en annons i tidningen och det blev fest på Nanoq och vi var säkert över 50 personer där och det blev en fantastiskt kul kväll. Jag uppskattar det här gänget och Pentti väldigt mycket och är så glad och nöjd då jag får komma till Nanoq varje sommar och vara en del av det här fina stället!
Jag är nog mycket stolt över Nanoq och det är lite häftigt att se sig runt på omårdet och veta att man varit med och byggt det mesta som finns här.
